Mikaela Riisager

 

 

Justin och jag ligger i hårdträningen. Eller hårdträning och träning, vi försöker hitta alla knappar och jag försöker spänna av tillräckligt för att kunna sitta på honom. Vi anmälde honom till en programridning i slutet av nästa vecka bara för att han skulle få testa på och jag skulle få ett mål att jobba mot. Sedan får det gå som det går.

Våran stackars tränare måste slita ut sig som hon har flängt fram och tillbaka till vårat stall men det är fantastiskt att ha den hjälpen. Dels är det fruktansvärt motiverande att se när hon sitter upp och rider honom och dels så älskar jag ju hur galet mycket hon pushar mina bekvämlighetsramar. För lite mindre än tre veckor sedan så var ångesten total över att sitta upp på honom och skräckblandad förtjusning var det bästa sättet jag kunde beskriva första uppsittningen.

Nu tränar vi på egen hand mellan passen men framför allt känner jag att jag vågar ta för mig lite mer och i och med det så känns han tusen gånger bättre. Så är det alla dessa små segrar. Som i förrgår när han smet iväg i galopp och jag lyckades behålla lugnet tillräckligt för att kunna ta tillbaka honom och fortsätta i trav (!) i stället för panik eller som igår när vi gick kanske en fyra eller fem varv på volten i lättriden trav innan vi gjorden en halt där jag planerade. Inte en halv långsida senare, inte en fyra - fem steg senare utan precis där jag ville. Kanske ingen snygg halt men en planerad halt. Lyckan var total! Och ja.. vi bröt passet där för det är precis vad jag vill att Justin ska minnas tills nästa träning ♥

♥
Mikaela & Justin