Mikaela Riisager

Min lilla tant börjar faktiskt lossna på riktigt. Det är visserligen ingen styrka eller kondition i henne alls än men vad är att vänta efter ett väldigt skakigt år och det sista halvårets vila. Stegen, kontakten i handen men framför allt glädjen i arbetet. Det är en sådan lättnad för en hönsmamma.

Om en vecka hälsar jag och båda mina på veterinären igen för att följa upp. Känns jätteskönt med en veterinär som är så engagerad och empatisk med hästarna. Jättenervöst men jag längtar. Hoppas på lite tips om hur jag fortsätta utifrån var vi är idag. Friska hästar är liksom dah shit.

♥
Mikaela